Xenotilapia flavipinnis

Forfatter: Carl Eklind
Oprettet: 09/09-2007 09/09-2007
Sidst redigeret: 19/11-2007 19/11-2007
Oprettet under: Tanganyika
 Del

Jag skulle vilja slå ett slag för denna underbara sandciklid samt även berätta lite om mina egna erfarenheter om att hålla dem, deras revirbildning, foder och födosökning samt lekbeteende.

Akvariet behöver inte vara så stort, ett par kan lätt gå i ett 150-liters med ett par Julidochromis eller ett gäng leptosomor av den mindre varianten. Men det kan bli trixigt när 2 fiskar bildar ett par. De vill gärna försvara sitt revir hårt och har man flera flavipinnis i ett mindre kar brukar de svagare stå uppe i hörnena och trycka. Börja gärna med ett gäng på 6-8 fiskar och låt dem para ut. Det är i stort sett omöjligt att se skillnad på könen, men jag har lagt märke till att hanarna brukar i regel vara lite större än honorna men det är marginellt.

Akvariets uppbyggnad och medinvånare:

Mina akvarier är i stort sett uppbyggda på samma sätt. Fin sand och några knytnävstora stenar som markerar reviren. Karen innehåller också växter i form av Vallisneria och Anubias.

I mitt 325 liters går ett par tillsammans med 3+7 Callochromis pleurospilus "Maswa", ett par Julidochromis ornatus "Uvira" med yngel, 4+9 Paracyprichromis nigripinnis "Chaitika" samt ett par Cyprichromis leptosoma "Utinta flurocent".

I mitt 375 liters har jag 2 par tillsammans med 5+7 Callochromis pleurospilus "Kigoma" och 32 Tropheus brichardi "Kabimba". Det verkar som att X. flavipinnis kan gå tillsammans med de flesta andra tanganyikaciklider, dock inte frontosor. Bara det finns utrymme för dem på botten så att de kan leka och filtrera sand så fungerar det bra.

Som jag har påpekat i min tidigare artikel om Tropheus så kräver även X. flavipinnis bra vattenkvalité och cirkulation. Jag har förlorat en kull yngel pga. för dålig cirkulation och filtrering så det krävs alltså en god sådan om man vill lyckas med att dra upp yngel.


Foder och födosökning:

Xenotilapia flavipinnis är köttätare och äter små ryggradslösa djur som filtreras ut från sanden. Jag föredrar att mata med fryst foder, då i form av cyklops, artemia, mysis och brineshrimps men även torrfoder som t.ex. artemia flingor och Aquatic nature excel granulat. Dessa foder ger fiskarna mycket bra färger och frysfodret gör att de snabbt kommer i lekkondition. Positivt är att man kan mata ganska mycket så att det lägger sig foder på botten då Xenotilapian gärna plockar och filtrerar sand och får på så sätt rätt stimulans i sitt naturliga beteende. Det ser ganska kul ut då ett gäng Xenotilapior går och plockar i botten ett tag efter matning. De ställer sig nästan lodrätt och stöter ner huvudet ganska långt ner i sanden och kommer upp med en munfull sand som de sedan filtrerar mellan gälarna. De upprepar denna procedur om och om igen. Jag har lagt märke till att mina flavipinnis gärna går parvis bredvid varandra och plockar i sanden efter ett mönster så att de täcker upp en större del av bottenytan och på så sätt har större chans att hitta föda.


Revir och lek:

I sin naturliga miljö lever X. flavipinnis i grunda sand- och övergångszoner där paret hjälps åt med att hålla ett revir (oftast på sandbottnen). I mina akvarier verkar reviret ligga på ca 40x40 cm och bevakas mycket noga, speciellt under leken. De bygger dock inget bo som en del andra sandciklider gör. Xenotilapia flavipinnis är en parbildande biparental (båda) munruvare. Det betyder att honan ruvar avkomman de första 7-12 dygnen, och därefter flyttas larverna till hanen. Hanen ruvar sedan ytterligare 5-6 dygn. Den totala ruvningsperioden är ca 15 dygn, därefter vaktas ynglen mycket noga av båda föräldrarna under ytterligare ca 2 veckor och utmärks av en mycket bra yngelvårdnad. Antal yngel per lek brukar variera mellan 15-40 st. Jag fick från ett par ca 25 yngel och det får väl anses vara mycket bra eftersom det var första gången de lekte.

I akvarium är paret under lekperioden något aggressiva mot andra fiskar men är i övrigt ganska fredliga. Ett ganska häftigt exempel på det var när paret i mitt 375 liters kar var i farten för att leka. De tog ett revir som var nästan kvadratiskt och runt 40x40 cm. De lät inga Tropheus eller Callochromisar komma in i reviret och det såg rätt häftigt ut när den så annars klena flavipinnisarna tog för sig bland de större fiskarna.

Många ägg:

Leken gick till så att paret cirklade runt varandra i reviret och smågnabbades med varandra. De höll på så nästan i en hel förmiddag innan de bestämde sig för att leka. Jag hade inte på något sätt sett att honan var redo för lek så jag blev ganska förvånad när de började leka.

Honan är den som tar initiativet och lockar på hanen som följer efter henne. Honan lägger sedan ett eller flera citrongula nästan avlånga ägg som hanen direkt befruktar genom att han lägger sig ovanför äggen och honan tar sikte på hanens kindfläck och följer den ner mot analfenan och snappar efter sperma samtidigt som hon plockar upp äggen. Proceduren upprepas gång på gång och det är otroligt hur många ägg honan kan plocka upp i munnen. Skulle inte honan klara av alla äggen så hjälper hanen till att ruva de ägg som inte honan fick plats med. Den som är intresserad av att se leken kan gå in på Fredrik Hagbloms hemsida (Eksternt link www.thecichlidgallery.com ) där det finns ett videoklipp där paret leker. Jag hade nämligen turen att ha min DV-kamera i närheten så jag kunde dokumentera leken.

Tyvärr så fick jag inte tillfälle att filma när honan skulle lämna över kullen till hanen. Hanen förstod inte riktigt vad det var frågan om. Honan släppte ut ynglen framför honom men han ville inte ta in ynglen i munnen. Honan fick då jaga i väg alla de andra fiskarna som ville kalasa på ynglen och sedan plocka upp dem igen. Detta upprepades 2 gånger till men hanen ville ändå inte ta upp ynglen. Då bestämde jag mig för att ta upp honan och låta henne spotta ut ynglen i håven. Det blev som jag tidigare nämnt 25 yngel som fick gå i ett 30 liters kar. Den första veckan matade jag inget alls för ynglen hade gulesäck och klarade sig fint på den. Efter en vecka började jag mata med cyklops och bosmider vilket de gillade skarpt. De växte långsamt och jag bytte vatten ofta för att få fart på dem. Men efter ett tag började de att trilla av pinnen. De bara dog och jag befarade höga nitritärden, men efter provtagning visade det sig att vattenvärdena var perfekta och nitrithalten lika med noll. Jag har funderat mycket på vad det kunde vara som gjorde att de dog och jag tror att det var för dålig cirkulation på vattnet.


Färgmorfer hos X. flavipinnis:

Det finns ett flertal olika färgvarianter i sjön och personligen gillar jag de gula varianterna bäst då mina egna par kommer ifrån Cape Mpimbwe. Man kan urskilja följande skillnader mellan de olika flavipinnis-varianterna; Färgformerna i sjöns norra del har en gul ryggfena, varianten från Nyanza Lac en gul-orange färg på munnen och strupen, varianten från Cape Tembwe har pärlemorfärgade prickar på kroppen, den från M´toto har dubbla gula streck på kroppens främre del, dessa streck saknas vid Kapampa, vid Moliro och Chimba har de ett längsgående gult band på kroppens bakre del, detta mönster hittas också hos övriga former i sjöns sydöstra del. Färgformerna från den tanzaniska kusten har inga speciella markeringar, men har en blåaktig kropp och en gul ryggfena. Mellan Kekese och Isonga finns en variant som kännetecknas av röda prickar i ryggfenan. Från Sibwesa och ytterligare norrut så är ryggfenan orange, några har också små röda prickar i ryggfenan.


Sammanfattning:

Nu när jag har berättat lite om mina egna erfarenheter om X. flavipinnis hoppas jag att du ger dig ut i affärerna och börjar leta efter dessa underbara ciklider. Det finns en del privat odlare i landet som brukar ha yngel och de flesta affärer brukar kunna ta hem på beställning. Se till att du skaffar minst 4 st eller fler så du får några säkra par samt att du kan komplettera med nya individer om någon skulle råka dö i de olika paren som bildas. Skaffa gärna f1'or då de är mindre känsliga för stress och förändringar än vildfångade.


Text och foto: Carl Eklind