Erfarenheter av Petrochromis

Forfatter: Leif Persson
Oprettet: 09/09-2007 09/09-2007
Sidst redigeret: 27/05-2010 27/05-2010
Oprettet under: Tanganyika
 Del

© Artikel af Leif PerssonFör ca 2 år sedan köpte jag sex st yngel av Petrochromis trewavasae ca 4-5 cm stora. De fick gå tillsammans med ett antal Tropheus av växlande storlek. Efter en tid kunde jag konstatera att könsfördelningen inte skulle bli den allra gynnsammaste. Det visade sig vara fyra hanar och två honor. Men allting flöt lugnt och "stillsamt".

Jag hade sedan turen att hitta en singelhona i en affär. Det var ungefär sju cm, medan de andra då hade hunnit bli ett par cm större än denna och jag tänkte att nu blir det säkert problem med inplanteringen av den nya honan. Man hade ju hört en del om trewavasaens slaktartalanger. Men det var inga som helst problem med den saken.

Så kom då den dagen när fiskarna lekte för första dagen. Honan fick gå kvar i lekakvariet och jag kunde två dagar senare konstatera att hon hade svalt rommen. Detta inträffade två gånger vardera med de båda största honorna. Nu hade även den minsta och sist införskaffade honan blivit könsmogen.

Hon blev också avlekt, men samma sak inträffade här. Då slog det mig att honorna blir stressade av så många hanar. Nästa gång de lekte, plockade jag därför upp honorna till separata kar, så de kunde få lite lugn och ro.

Vid ett tillfälle fick jag se tre hanar febrilt lockande på samma hona i var sin riktning. Honan såg då villrådig ut. Men trots att jag flyttade honorna, försvann rommen efter drygt en vecka. Hanarna hade i det tidsskedet delat upp akvariet, som förresten har en bottenyta på 2,00x0,85 m, i fyra zoner. En i varje hörna.

De hade sedan en tid tillbaka blivit allt häftigare i humöret och det var med bävan, som jag nu skulle släppa tillbaks honorna. Men det skulle visa sig i alla fall fick jag då det intrycket att hanarna hade så mycket med varandra att göra, att honorna i lugn och ro kunde vistas i mitten. Så förhöll det sig i flera månader och jag tyckte det var ingen idé att störa gruppen genom att sortera bort hanar för det uppstod aldrig några kroppsliga skador trots hanarnas något häftiga "mun mot munmetoder" sinsemellan. Det var så att täckglaset låg och skallrade många gånger, men honorna förskonades från dessa fighter och det var ju huvudsaken.

Men så kom chocken. Att den ena dagen ha tre präktiga honor och nästa dag två halvt uppätna och en ihjälbiten. Rädda det som räddas kan, tänkte jag och håvade upp resterna, så att de om möjligt kunde läka sina sår i separata kar. Den döda honan repade sig aldrig, om det nu var någon som trodde det, men skämt åsido, så klarade de andra två sig med den äran. Jag har nu plockat bort två hanar, gjort om inredningen och satt tillbaks honorna och det ser ut som om det skulle fungera igen. Det verkar som om f-n flyger i dem när de uppnår en viss ålder eller storlek. En nyckfull krabat skulle man kunna säga och jag har än så länge inte fått ett enda yngel av dem.

Nu är jag väl- efter vad jag har hört och läst- inte ensam om dessa här problemen och envis som jag är, så skall väl den första kullen komma förr eller senare. Trägen vinner, heter det ju.

Då jag trots allt är ganska fascinerad av det här släktet har jag skaffat ännu en art. Nämligen en vildfångat par av den som har beskrivits som är brunaktig och ful, och fanns att beskåda på ZOO 81. Den går under namnet Petrochromis sp. ephippium och finns omnämnd i CB 82:4. Det var i april månad innevarande år som jag fick syn på paret hos Arnold i Åled och det var med en viss tvekan som jag bestämde mig för dessa dåligt beryktade fiskar som faktiskt var ganska anspråkslöst färgade.

Jag får väl skylla på Arnold som- om man uttrycker det lite skämtsamt- lovade att de skulle färga ut i påsen på vägen hem. Det hade nämligen hänt med ett av de tre par som dittills var importerade. Jag kan lova alla tvivlare, att jag blev inte besviken. Jag fick också veta att ett par sålts till Danmark och att det sålunda fanns endast två par i Sverige. Det lär ha kommit in ytterligare några par, men hur som helst är den nog ganska sällsynt.

Om allting klaffar ska det bli en färgbild till den här artikeln, som förhoppningsvis ska ge fisken mera rättvisa än det dåliga rykte den fick efter ZOO 81. Den är verkligen en färgklick. En enda stor gul färgklick.

Detta gäller särskilt hanen när han är på sitt allra bästa humör. Ibland kan han dock skifta över till en gulbrun färg i huvudet och på en del av kroppssidan. Förmodligen ett kamouflage. Detta avgränsas med den gula buken och ett gult längsgående band i direkt anslutning till ryggfenan. Nästan samtliga fenor har samma gula färg. På analfenan finns orange äggfläckar och längst upp i ryggfenan finns ett mörkt band.

Honan är inte heller fy skam. Hon har samma gula bottenfärg med bruna tvärgående band. Det som stod att läsa i CB 1982:4- att man ser den med en gång i biotopen där den lever- betvivlar jag inte en sekund. När jag kom hem med paret, fick de gå på observation var för sig ett tag.

Hanen visade sig vara en ganska festlig prick. Han åt ur handen på mig. Stack man ner ett finger i karet var han där omgående och sög och stod i. I vanliga fall brukar ju den här typen av fiskar stå och trycka under någon sten, när de går ensamma i ett litet kar. Honan däremot var mer avvaktande, vilket ju med andra ord var helt normalt.

Så småningom släpptes de ner tillsammans i ett större kar. De första månaderna var det som om de inte hade upptäckt varandra. Inte det minsta lilla jagande. Nu på senare tid har hanen börjat hålla ett vakande öga på honan. Kommer hon för långt ifrån det stenröse där hon brukar stå, är han där med detsamma och jagar tillbaks henne. Där får hon vara ifred.

Detta är tyvärr det enda intresse han har haft för honan hittills. Ett annat intresse han har är maten. Det är nämligen en matfrisk herre. Han står nästan alltid och hänger vid ytan när man kommer. Utom när det gäller fotografering förstås. Han glufsar i sig Mysis och gröna flingor i massor. Han växer förstås därefter. I början var han betydligt mindre än mina P. trewavasae, men nu är han en bra bit större och kraftigare.

Under tiden som jag skrev den här historien fick jag höra om ett exemplar på över 20 cm, så det blir tydligen en riktig baddare när den blir fullvuxen. Det kan ju vara en förklaring till att de ännu inte visat några tendenser till lek. Hanen har nu en totallängd på drygt 15 cm och är volymmässigt nästan dubbelt så stort som honan. Jag tror inte man behöver hänga upp sig på att den blir så stor, för det verkar vara en gentleman gentemot andra fiskar.

Det kan ju vara individuellt förstås, men så vitt jag kan se är det i alla fall ingen utpräglad mördare.

De Tropheus jag har i samma akvarium trivs alldeles utmärkt och man får ju hoppas att det håller i sig. Det kan ju svänga kvickt, som med mina P. trewavasae, men än så länge ser det alltså bra ut och det är som sagt bara leken som fattas för att man skall bli helt nöjd. Många tycker kanske det är trist att läsa om en så sparsamt förekommande art, men spar artikeln och jämför och hör sen av dig, för jag tror nog den kommer att få lika stor spridning som Petrochromis trewavasae. Det är den värd.

Den gula petrochromisen!